Nazira och hennes man Bahityar lämnar sitt hem och sitt hemland, Uzbekistan för att i en framtid kunna ge sina barn ett säkrare liv i Sverige.
De hittar jobb, bygger sitt hem, lär känna sina grannar och skapar en gemenskap i sina kvarter i Tensta.
De trivs och och tycker beskrivningen av Tensta i medier är orättvis.

En kväll händer dock något som förändrar allt. Nazira, hennes man Bahityar och deras då två barn utsätts för pistolhot på parkeringen utanför sitt hem. Ungdomar med mörka luvor och pistoler hotar hela familjen Det är en chock för dem alla. Nazira reagerar med ilska men hennes man och barn blir rädda. De vill flytta men hon vill inte.
Hon säger “Det här är ju vårt hem! De ska inte få förstöra för oss! Tänk om alla bra människor flyttar? Vem kan då göra skillnad?”

Vi följer Nazira både i vardagen med familjen och i Naziras undersökning om situationen i Tensta.
Nazira knackar på dörrar och samtal startar. Hon träffar grannar som flyttade in när husen byggdes 1971, hon träffar ex-kriminella som nu väntar barn, hon möter politiker som ber henne att kämpa vidare.

Genom Naziras historia gräver sig filmen in i en av de känsligaste och viktigaste frågor som vårt samhälle står inför idag: Vem tar ansvaret för situationen i våra förorter - och vad ska vi göra?